Tatuering

Vad är det som är så fel med tatueringar? Visst du kan ångra dig, men du kan väl lika gärna leva med en tatuering precis som du lever med kvarblivna hål från piercings, och t.ex. mina navel- och fingerärr. Du kan lika gärna ångra dig när det gäller hårfärg, noppade ögonbryn och helrakat underliv. Du kan ångra dig om allt. Vissa säger "vill du se ut som en ligist" och nej, det vill jag inte. Tatueringar är en konstform i sig och jag varken knarkar eller lever ett slitsamt liv så det är ingen risk att jag ser ut som något annat än den snälla och tuffa tjej jag är. Och jag är inte en sådan person som ångrar mig särskilt lätt, jag kan leva med det mesta för det passerar och försvinner med tiden. Det som är gjort är gjort, man får göra det bästa av det tycker jag.

Ursäkta för mina dåliga photoshopskills, texten är för stor och det ska vara ett helt annat typsitt, men redigering är inte min starka sida om det inte enbart handlar om att lägga på effekter. Huvudsaken är att ni förstår budskapet och vart det ska sitta, dvs. nära min stinkande armhåla. Just nu testar jag bara litet olika tattoos på olika ställen, för att se hur det skulle kunna se ut.

Och nej mamma, jag kommer inte gå med i en knarkmaffia på grund av det här. Jag kommer inte heller börja stureplansknarka eller förortsknarka, inte heller slåss mer än vad jag brukar. Jag är fortfarande samma snälla tjej, som funderat på tatueringar i nästan hundra år. Kroppen kan vara ett konstverk, den kan också vara ett verktyg, ens hus, ens fängelse, och alla väljer själva vad de ska göra av den.

Wayhoo!