Jag tryckte ner läxorna med foten mot det våta gräset, NU HAR JAG FÖR HELVETE FÅTT NOG tänkte jag. Vill inte vara med, jag hoppar av, allt jag vill är ändå bara att läsa, umgås och pyssla i MIN EGEN TAKT. Instuderingsfrågorna fick en stor jordfläck och låneböckerna blev enormt fuktiga. Så får man inte tänka tänkte jag sen emot min egen tanke, du fixar det.
Det blev inte så mycket plugg alls.
Många går runt och undrar vad som är meningen med livet och jag delar gladeligen med mig av min visdom: Jag är helt övertygad om att det inte finns någon "meningen med livet". Det är inte sorgligt, det är bara enkel fakta. Livet är inte så komplicerat som vi gör det (och det kanske låter förskräckligt tråkigt). I grunden finns det ingenting att leva för, men du kan komma på dina anledningar själv varför just du borde leva. Meningen med livet är inte att skaffa barn, för vissa människor hatar barn så varför skulle det vara MENINGEN. Vissa lever för konsten och musiken, andra för knarket eller spelen. Vissa lever för religionen, kärleken eller ingenting - några tycker det är OK och andra drabbas en livskris.
BF ringer och klagar på sin mamma, kompisar klagar på sina föräldrar eller andra kompisar och jag har väl också saker jag kan ta upp men jag känner inte att jag orkar. Jag är inte bitter men vad tjänar jag på att älta människor och saker som jag inte kan göra någonting åt? Vill jag förändra något så förändrar jag det, jag vill inte bara klaga (även fast det är lätt hänt).
Nu har söndagsångesten gjort sig ett besök i mitt kök, egentligen mer i form av djup livsfilosofi än som ångestkänslor. Jag låter texten tala för sig själv och bifogar därför ingen bild. STRESSEN, som får folk att kollapsa, gråta, kräkas, få migrän och självskadebeteende. Varför klarar vi inte av stress? Varför blir vi så lätt stressade? Det finns så många sorters stress: prestationsångest, stress med att livet ska vara meningsfullt, stress att man inte är MED den man vill vara med, stress att man inte ÄR den man vill vara, skolstress, hemmastress, karriärstress, kreativitetsstress och stressen man känner av när man ska hinna med att stressa ned.
Varför kan inte alla bara sluta bry sig (som jag), varva ner (rejält) och tänka lite mer wayhoo om livet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar