Många säger att det helt enkelt är för att jag är knäpp och jag säger sällan emot - jag gillar ju de enklaste förklaringarna på saker och ting här i livet. Tankarna far fram i explosionsartad fart genom huvudet när jag susar fram på gatorna. Mest springer jag bara runt och är förbannad, en hårsmån från att få ett utbrott på min joggingpartner och storebror, och tänker att det här är sista gången jag sätter på mig mina snortajta springtajts. Ändå finner jag mig själv ute på joggingspåret i höstregnet, sent på kvällen, i mina rosa skor och springpantalonger.
Nu har min lilla springapa i huvudet sagt åt mig att börja springa rundan runt söder, eller i alla fall försöka springa hela. Min kompisapa (mitt andra inte soffpotatis-jag) satsar stort!
Det är en sak som gör den tillfälliga plågan, agressiviteten och svetten värd all slit och det är inte att jag blir stark, slank eller hälsosam (vad är det för jäkla wayhoo liksom?). OKEJ det är lite utseendefix men mest är det tomheten som kommer fram när jag äntligen har stannat som jag är ute efter - inte samma tomhet som när man är ensam och ynklig. Det är en tomhet som är lika med bekymmerslöshet. Att precis varje kroppsdel är tom och skriker JAG ORKAR INTE BRY MIG.
Det är därför jag springer - jag springer för att nå den känsla som bygger upp hela min livsfilosofi: En chillnani likgiltighet.
Wayho-eo-eo!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar