Mina dudes och ladies, jag kan meddela er om att jag inte är feminist men att jag är för ett jämställt samhälle. Det är ju de flesta. Allt som går i namnet feminist ringer illa i mina öron, inte ens namnet är jämställt och alldeles för många som kallar sig feminister säger så tokiga saker som jag inte håller med om. Så den beskrivningen passar inte. Att vara feminist och kunna tänka sig ligga med samma kön är dock inte samma sak, och varken det ena eller det andra innebär att man måste ha min osminkade hy eller mina orakade ben respektive armhålor. Det handlar bara om att jag inte tycker att det är så viktigt (fast sen är det ju kul att sminka sig) och det ligger också något tonårsrebelliskt i detta. Jag gillar att läsa svåra böcker (som jag kallar dem) för att jag är nyfiken, vad som är gay i detta förstår jag inte, men jag har fått som jag vill tillslut.
Det började i högstadiet, där alla killar (och tjejer) var idioter i olika hög grad. Jag vet precis vad jag tänkte (har kvar mina "bästa" dagböcker) och det jag tänkte var Killarna tror att de vet så mycket om tjejer men de vet ju fan ingenting. Nej, tjejerna verkade inte förstå heller att de inte var födda som barbiedockor, så jag tänkte att då kan väl jag lika gärna lära dem. Jag tog bort hår ibland och gör det fortfarande, men ser alltid till att benen inte blir lika släta som en nyvaxad bil. Jag tror att det var EN sak som gjorde att jag blev accepterad och de andra litet töntigare inte blev det. The Walk of Shame passar inte mig. Jag blev inte rädd, ledsen, osäker eller något när någon påpekade att jag borde fan ta och raka benen nu. Jag gör inte det andra säger åt mig att jag borde göra, jag gör det jag vill. Om jag sade Nej det behöver jag inte så fick fjortiskillarna/-tjejerna en smärre chock, skatekillarna började undra och töntarna lyste med sin tysta frånvaro. Men det var ingen som slutade umgås med mig p.g.a det. Varför skulle de?
Jag fick vad jag ville till slut. Okej kanske inte allt (jag önskar att jag inte behövts kallas feministfitta eller lebbjävel, men folk är ju som de är) men jag blir inte ledsen för det - det handlade ju bara om folk bristande förstånd. Jag har fått respekt, jag har fått kunskap (och kunskap är ju makt!) och jag har fått några fler att förstå. Jag vet inte hur många diskussioner jag förde på skolbänkarna i korridoren. Jag tror att jag lärt mig konsten att få det man vill.
Folk säger att man måste kämpa för att få det man vill, men hur gör man när man kämpar? Jag har några enkla punkter som jag följer, som lyder:
+ Stå fast vid det du säger, eller se ut som ett pucko som inte tänkt klart sin tanke.
+ Var självständig, eller var en sorglig typ som inte klarar av sig själv.
+ Likgiltighet, allt är inte hela världen (men det finns inget liv efter detta, då är du upptagen med att vara död) men du klarar dig ändå.
Ett annat exempel då jag använde mig av den här strategin: när jag sökte lååååång praktikplats på Filippak's huvudkontor. Jag kom dit, berättade att jag gillade äta godis och läsa och att världen inte gick under om jag inte fick platsen. Det kanske inte var det smartaste jag gjort i mitt liv men det var så jag sade det: Det spelar ingen roll, världen går inte under om jag inte får platsen, jag kan gå någon annanstans och komma tillbaka om ett år. Och sedan lite mer prat om verksamheten där och fritidsintressen och framtidsplaner. En vecka senare fick jag veta att jag fått platsen.
Ibland kan vägen vara så lång att det tar flera år att uppnå det man vill, ibland tar det tre dagar. Jag tycker till exempel att det är viktigt med kunskap men det är något som måste nötas in, och det går inte fort. Som en livlina har jag min likgiltighet som fungerar som säkerhetsbälte om något går fel så att jag inte kraschar och vill dö. Det är inte hela världen om det inte blir som jag har tänkt, men det blir ofta mer eller mindre som jag vill fast det tar en annan väg. Jag tror att jag får som jag vill, för att jag gör som jag vill.
Fundera på det ni!
Wayhoo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar