Le me et le friend gör Los Turkos

Att tänka på framtiden är något som lätt bildar en obehaglig klump i magen, det är svårt att veta vad man vill, bör, kan och ska göra. Hur ska man veta vad man vill bli, plugga till och jobba som, hur vet man att man får en inkomst över huvud taget och hur vet man vad man vill göra i övrigt? Jag tänker bara på ett sätt: Tuta och kör.

Jag och Camilla i 8an

Jag menar, hur ska man veta om något passar en om man inte testar på det åtminstone en gång? Dykning, tänkte t.ex. jag, är inget för mig - men jag testade i alla fall. Att dyka var det absolut läskigaste jag gjort i hela mitt liv (trots att jag bara får dyka 18 meter) men samtidigt också det häftigaste. Senare hade jag tänkt att avancera min dykning till 30 meter, eftersom jag vill simma bland koraller, vrak, hajar och andra fula fiskar. Nu har jag och min kompis Camilla bokat en resa till Turkiet och jag hoppas verkligen att vi ägnar minst en dag åt dykning, det känns som att jag kan lämna en stor plats åt dykningen som intresse faktiskt. Det blir min första resa utan föräldrar och jag struntar i mina rädslor!

Jag vill resa! Jag vill dyka! Jag vill lära mig köra bil! Jag vill jobba! Jag vill plugga på högskola! Jag vill skapa!

Ingenting förutom jag själv (och möjligtvis en begränsad ekonomi) kan sätta krokben för mig. Jag, liksom så många andra, tar ett stort kliv ut i vuxenvärlden snart (studenten) och i alla fall jag välkomnar det med öppna armar. Klart det kommer vara fruktansvärt kämpigt ibland, men är den här tiden inte välkommen så blir det inte särskilt roligt. Man måste lära sig att kämpa och hålla kvar viljan, man borde växa upp.

Det är det som håller mig fullt sysselsatt just nu.

Wayhoo!